Anpassa safariresan efter sällskapet. SvD.se:s reporter har besökt Zambia och Botswana med familjen.
Förväntningarna är på topp när vi kliver på planet till Botswana och Zambia. Äntligen är vi på väg till vårt livs stora familjeäventyr!
Storasyster Alice, 13 år, har dramatiska erfarenheter med sig i bagaget från en tidigare safari. För lillebror August, 7 år, är det första gången. Han tummar på sin lilla engångskamera, ivrig att fånga de Fem Stora på bild. De Fem Stora är lejon, leopard, elefant, buffel och noshörning. Kanske får vi se dem alla, kanske inte.
Man vet aldrig vad som händer på en safari, vilket inte minst Alice är medveten om: Det har gått ett år sedan vår safaribil blev utsatt för en elefantattack i Botswana. En mycket aggressiv hanne rusade ut från bushen i området Linyanti och försökte välta den öppna Landrovern. Beten genomborrade bildörren, men sätet närmast var lyckligtvis tomt.
Vid ett annat tillfälle blev svenska vänner bofasta i Botswana attackerade av en flodhäst under en fisketur. Sonen for i vattnet när flodhästen körde sina tänder rakt genom skrovet. Det hände på Chobe river, en flod som vi ska besöka och jag behåller den historien och andra liknande för mig själv inför den här resan. Och den oslagbara känslan att få vara mitt ute bland Afrikas vilda djur har fått både Alice och mig att övervinna rädslan och återvända.
Men att förstå att man faktiskt kan bli attackerad i vildmarken är viktigt. Det gäller att följa reglerna. I Botswana saknar exempelvis de flesta lägerplatser inhängnad och det är en viktig regel att inte förflytta sig utan guide när det är mörkt.
Vår första anhalt är Makgadikgadi Salt Pans, världens största saltöken. Den täcker ett område större än Portugal. Här fanns en forntida sjö och saltet gör växt- och djurliv omöjligt. Vi ska bo på Uncharted Africas Camp Kalahari, som ligger i en oas vid randen av den månliknande saltöknen.
– Vi har lejon i lägret, säger guiden Ndabona Thabologo och pekar på ett tassavtryck. Man ska aldrig springa om man råkar möta ett lejon, utan backa långsamt bakåt. Annars väcks jaktinstinkten. Lejonen är som farligast efter mörkrets inbrott så gå aldrig ut ur era tält då, säger han och tillägger: Om vi hör varifrån deras rytanden kommer när de jagar i natt, så kanske vi kan se dem imorgon bitti.
Dagen efter möts vi för en tidig morgonfika och konstaterar att natten varit lugn. Inga lejon har hörts. Istället söker vi efter en flock Surikater, 18 djur under ledning av en Alfahona. Vinden är kall i den tidiga gryningen. Otåligt spanar vi ut över den gräsbevuxna stäppen efter något som rör sig. Plötsligt syns ett litet lustigt ansikte i en håla, för att lika snabbt försvinna igen.
Surikater är skygga så denna flock som visar sig har blivit van vid människor. En efter en kommer djuren fram. Alice och August känner igen dem som Timon från Disneys Lejonkungen, och sitter stilla som stenstoder.
På Camp Kalahari får vi vandra med San-folket, så kallade Bushmen. De kan konsten att överleva av det som naturen ger. Spännande är det också att åka med Quad-bikes, en sorts fyrhjuliga motorcyklar, ute på saltöknen. När mörkret faller framträder den afrikanska nattens alla stjärnor och sedan följer middag och övernattning under bar himmel.
Redan på väg från flygplatsen omringas vi av elefanter på väg ned till floden för att dricka och bada. Alice håller blicken riktad ner mot golvet, men August är jättenöjd och dokumenterar den första av sina Fem Stora med kameran. Vi ser även många giraffer och babianer. De tre europeiska turister som trots förbudet har lämnat sin bil för att ta bilder får en skarp tillrättavisning av vår guide Mobidu Gomotsang.
– Här finns många vilda djur, till exempel 26 leoparder, 17 lejon, vildhundar och en buffelhjord, berättar hon.
Nästa dag har jagande lejon siktats och vi kör mot flodstranden. Vi ombeds att hålla oss stilla, då safaribilen är öppen och det gäller att lejonen uppfattar oss och bilen som en enhet.
På stranden ligger en mycket ståtlig lejonhanne, med en stor brandgul och svart man. Nu känns det verkligen som i Lejonkungen. Vår safaribil möts bara av en förströdd blick och verkar inte störa det minsta.
– En slö hane, säger vår guide och skrattar.
Vi får också följa hur två starka honor försöker isolera en buffel ur en stor hjord, för att sedan fälla den, men efter en halvtimmes fruktlösa försök försvinner de in i buskaget. August är mycket nöjd på hemvägen över att nu ha tre av de Fem Stora på bild, och Alice håller inte längre för ögonen.
Nästa morgon är det lugnare. Solen skiner, fåglarna sjunger och i ett naket träd sitter några gamar. Vi ser Impala, Kudu och vid en rastplats hittar vi en flock med babianer med ungar. En babian sitter på ett pick-nickbord. Det ser ut som att den ska börja äta, men istället lyfter den på svansen och bajsar. Jätteroligt, tycker barnen.
Chobefloden utgör en naturlig gräns mellan Botswana och Namibia och vi tar en båttur. Flodhästar och en och en annan krokodil rör sig i vattnet, och plötsligt rör sig något i en trädkrona ovanför strandkanten: Leoparden! Den vackra, smidiga kattkroppen skulle knappt gå att urskilja om man inte visste att den fanns där.
På Toka Leya Camp i Zambia står husen på pålar och vända mot den mäktiga Zambesifloden, som leder till Victoriafallen, ett av världens största fall. Urinvånarna kallade fallen för Mosi-a-Tunye, röken som dundrar, och när vi når dem visar det sig vara ett mycket passande namn. Vattenmassorna rasar ner under ett öronbedövande dån och man blir genomvåt trots att man befinner sig långt bort på motsatta sidan. Vattenångan som stiger genomkorsas av vackra regnbågar.
Vår guide Mike Muvishi undrar vad vi allra helst vill göra härnäst.
– Se en noshörning! svarar vi.
– Okej, vi ser om vi kan få hjälp av parkvakterna, svarar han och förklarar att problemen med tjuvskytte har varit så stora att alla exemplar utom ett – den 30-åriga hannen Fwanya – har blivit dödade.
Nu har man inplanterat några noshörningar från Sydafrika och hoppas på tillökning.
Parkvakterna pekar ut riktningen och vi får lämna jeepen och gå till fots på led i bushen.
– Noshörningen har mycket dålig syn och hörsel men ett skarpt luktsinne. Om den får vittring kan den anfalla.
Man närmar sig motvinds. Redan efter några minuter ser vi en plirande bjässe som mumsar på löv. Genom en kringgående rörelse kommer vi ännu närmare. Djuret är mycket stort men ändå så värnlöst där det står bara några meter bort utan att märka oss. Inte underligt att det lätt faller byte för samvetslösa tjuvskyttar.
På hemvägen tar vi en paus vid Zambesiflodens strand. Fulla av upphetsning jämför vi noshörningsbilder, då plötsligt en annan mäktig syn tornar upp sig: tre elefanter på rad kommer simmande från andra sidan floden. En babyelefant kommer plötsligt upp ur ytan, hållandes sin mamma i svansen med snabeln. Vår närvaro är inte uppskattad: Mammaelefanten flaxar med öronen och det är bara för oss att skynda iväg, och den här gången sker det utan missöden.