Har man inte upplevt Okavangodeltat, bör man ta chansen att göra det. Här kan man ännu få uppleva delar av den sista orörda vildmarken på vår planet och se de afrikanska djuren vandra fritt i vattendeltats floder. Men hur länge till?
Törstig öken
Okavangodeltat är ett 15 000 km² stort område i den torra och törstiga Kalahariöknen och är ett av planetens mest ikoniska naturliga vildmarksområden. Det ligger i nordvästra Botswana och har sin källa i floderna Cuito och Cubango i Angola. Vattnet därifrån rinner oavbrutet genom Namibia till Botswana och har hittills försett Okavangodeltat med i genomsnitt 10 miljarder kubikmeter vatten per år.
Vattnet från Angola tillsammans med regnvatten är nyckeln till överlevnad för många av de hotade däggdjuren som lever i ett av våra sista djurparadis, till exempel över 100 000 elefanter.
Går det att rädda ett av världens vackraste platser för framtida generationer?
Nyligen hade National Geographic filmen ”Into the Okavango Delta” världspremiär. Det är en unik film där man får följa Dr. Steve Boyes, grundare av Okavango Wilderness Project och ett team av internationella forskare, fotografer, filmskapare och afrikanska guider från Bayeistammen vars uppdrag är att spåra orsaken eller orsakerna – till hoten mot Okavangodeltats källvatten och för att avgöra hur de kan skydda floddeltat innan det är försent. Det är första gången ett forskarteam tar sig fram på floderna ända från Okavangodeltats ursprungskälla kallat Afrikas vattentorn, uppe i Angolas otillgängliga berg, genom Namibia för slutligen slutligen nå Okavangodeltat i Botswana där vattnet breder ut sig i den törstiga Kalahariöknen och bildar ett naturparadiset.
Qorokwe safaricamp
Långt ifrån Okvangodeltats källa i Angola ligger Qorokwe safaricamp i Botswansas Okavango Delta. På denna avlägsna och vilda plats ligger jag och sover men väcks mitt i den svarta afrikanska natten som är en orkester av olika läten. Även om lejonen ryter på kilometers avstånd så upplevs det ofta som om dom är precis utanför tältet, vilket dom inte sällan är. Jag kan inte låta bli att se efter eftersom dom ryter så intensivt. Klädd i vit morgonrock kliver jag yrvaket ut på den lilla terassen i den stjärnklara kyliga augusti natten för att spana. Inga lejon i sikte men jag ser siluetter av både elefanter och flodhästar som speglar sig i den månupplysta lagunen utanför.
Det gäller att vara på sin vakt eftersom den som besöker den afrikanska bushen är där på djurens villkor. Jag vet att turister som gått ut för att kissa i mörkret blivit uppätna av lejon, eller så har man haft otur som jag och min dotter och blivit attackerade av en elefant som tidigare i sitt liv blivit utsatt för tjuvjakt och efter det hatar lukten av människor.
Deltats ”champagne”
Efter en lätt frukost på Qorokwecampen glider vi stilla ut i morgonsolen på en av de tusentals floderna i inlandsdeltat. Morgonluften vibrerar av ljuden från fåglar och grodor och är fylld av den kryddiga doften från vild salvia. De gyllene och sandfärgade tonerna i landskapet bryts när en Kingfisher fågel i regnbågens färger landar på ett svajande vasstrå. När en elefant på nära håll kliver fram i stilla mak mellan två palmklädda öar känns guideböckernas jämförelse med Edens Lustgård inte så avlägsen.
– Att färdas med Mokoro är vårt traditionella sätt i byarna att ta sig fram. Enda skillnaden är att mokoro kanoterna numera av miljöskäl tillverkas av fiberglas istället för trädstammar, säger vår guide Mike Tebogo som är född på Chiefs Island och som säkert för fram mokoron genom pålning.
– Kanalerna här är flodhästarnas vägar, som de använder vid gryningen för att ta sig ut till djupare vatten från sina nattliga betesställen på öarna i deltat. Ger du dig ut vid fel tidpunkt och konfronteras med en lynnig flodhäst, då gör dom det som dom är bäst på, attackerar, berättar Mike.
– I byarna dricker vi vattnet direkt i floden, en turist som smakade tyckte det smakade godare än fransk champagne, säger Mike och leende sväljer han en klunk av det klara guldskimrande vattnet som färdats från Angolas berg, genom Namibia och slutligen ut i Botswanas Kalahariöknen.
Forskarna studerar Okavangodeltat med ett särskilt intresse, då man tror att det drickbara vatten som finns just här, renat genom tonvis med ökensand, är precis likt det vatten som gjorde det första mänskliga livet möjligt i sin kemiska sammansättning.
Tanken svindlar, men när solen stiger upp som en rosa strimma i Okavangodeltat är det inte så svårt att föreställa sig hur mänsklighetens gryning ägde rum just här.
Sagolika Afrika
Det är en sagolik känsla att öppna sina sinnen mitt i den ekologiska rikedom som finns i Okavangodeltat. De frustande flodhästarna som öppnar sina gigantiska käftar för att visa sin styrka och med lätthet klyver en kanot och människa på mitten eller annat djur om det skulle vara nödvändigt. Eller det massiva kallblodiga krokodilerna som ligger blickstilla i solen till dess de blixtrar till i en attack mot sitt byte och så har dom levt i miljontals år, långt före vi människor började vår vandring på jorden.
Till fots i bushen
Vi håller oss nära vår beväpnade guide som tar oss med på en vandring i bushen där allt kan hända eftersom livet här handlar om att överleva dagen, att döda eller dödas.
På behörigt avstånd stannar vi till för att se två lejonbröder försvinna in i det gula gräset. Innan vi vandrar vidare filosoferar vi lite över vad vi människor är för djur i det ekologiska systemet.
– Vildhundar, hyenor eller lejon som brutalt sliter sina byten i stycken beter sig naturligt, det är sättet att överleva och som upprätthåller den ekologiska balansen. Men tänk på oss människor och vårt beteende här på jorden. I en rasande fart håller vi på att förstöra förutsättningarna för oss själva och andra djur att överleva, hur kan vi vara så primitiva rovdjur, hur kan vi ha så lite respekt för naturen som ger oss livet, hur är det möjligt undrar en manlig turist och skakar på huvudet, innan vi vandrar vidare in i bushen.
Bevarande genom turism
Lite senare framför eleden på Qorokwe har vi samlats för att äta middag. Efter en lång ”bushwalk” är det skönt att smälta intrycken med en drink och bara lyssna på acacia veden som knastrar och se lågorna dansa högt i mörkret. Bredvid mig sitter Segametsi Monnamorwa, hon är är hållbarhetsmanager på Wilderness Safari, ett ekosafariföretagen som länge varit engagerat i Okvangodeltats framtid och vars filosofi är ”bevarande genom turism”. Sega som hon kallas besöker safarilodgerna i deltat och inspekterar att dom lever upp till alla miljö och hållbarhetskrav man har kring energi, matavfall, plast, vattenförbrukning och val av material.
-På många håll i världen har turismen exploaterat både människor, djur och natur, med förödande konsekvenser. Men turismen kan också vara en positiv kraft, som leder till att det sätts ett värde på unika områden som Okavangodetlat och de hotade djuren som lever här kan då kan gå en tryggare framtid till mötes. Men utmaningarna är stora och kräver mycket samarbete och förståelse mellan Botswana, Angola och Namibia för de ovärdeliga värden som står på spel, säger Sega som hon kallas.
Miljöskandal
Wilderness Safari och många ekocamper gör mycket rätt för att miljöavtrycket ska vara så litet som möjligt. Men en riktig skandal är att trots att man sorterat allt avfall på safarilodgerna så hamnar det ändå i samma anläggning i närmsta staden Maun eftersom regeringen inte ansträngt sig för att att sätta upp en återvinnings anläggning. Dom flesta tycks överens om att det är ett hyckleri att prata om vikten av miljöansvar och ekovänlig turism, att det är en skandal och ett hån mot alla de lodger som källsorterar.
Min tanke är att stora safariföretag som Wilderness Safari och &Beyond borde kunna sätt press på regeringen eller investera i en egen avfallsanläggning.
Bayei-folket
I Okavangodeltat finns 5 olika folk stammar med olika språk som lever utspritt bland dom olika öarna. Närmast Qorokwe camp bor Bayei folket i byn Ditshiping. På vägen dit kör vår Land Cruiser djupt ner i vattnet för att ta sig från en ö till en annan ö. Samtidigt bryter en stor buffelhjord fram genom bushen och vadar förbi oss. Ordet Qorokwe kommer från Bayei språket, vet ni vad det betyder, undrar vår guide? ”the place where the buffalo broke through the bush into the water”. Vilken full träff!
Forskning för överlevnad
Dr. Steve Boyes från National Geographic och hans forskarteam lyckades genomföra sin banbrytande Okavango expedition för att försöka rädda ett världsarv delvis tack vare Bayeifolkets kunskaper om hur man tar sig fram på floderna.
– Bayei folket har lärt oss hur vi ska leva av ‘Moder Okavango’; hur man dricker det renaste vattnet i världen, hur man navigerar i labyrinten av kanaler, korsningar, översvämningar och vilda flodhästar. Viktigast av allt lärde Bayei oss att ta sig fram med traditionella mokoro kanoter. Den kunskapen fick oss att känna oss levande, stolta och anslutna till vildmarken under vår 121 dagar långa expedition, berättar Dr Steve Boyes.
Expeditionen handlade inte bara om vetenskapliga upptäckter av nya djurarter och förståelsen för deltats existens. Minst lika viktigt är att genom upptäckterna och den nya filmen påverka den politiska viljan, både lokalt och internationellt, för att skydda de länge försummade floderna i Angolas högländer som är källan till Okvangodeltat.
– Vårt mål att är att floderna i Angola ska bli upptagna på UNESCO:s världsarvslista . Det skulle kunna leda till att ekosafari lodger som Wilderness Safari satsar på att etablerar sig i denna bortglömda delen av världen och att området blir känt som ”vattentornet i södra Afrika” som förser inte bara Okavangodeltat utan även Zambesifloden som inkluderar Victoriafallen och Lomamai floden, en viktig biflod i Kongos regnskog, säger Dr Steve Boyes.
Social hållbarhet
Innan vi lämnar Bayeifolket tar byäldsten sittande min hand och fäster mig med blicken och berättar att han kan se igen efter en operation som Qorokwe camp bekostat i närmsta staden Maun. Han berättar att på vägen tillbaka genom bushen fiskade han i Tsatsa lagoon och fångsten fick ägaren till Qorokwe safari camp som tack.
Tsatsa lagoon
Tsatsa lagoon som vi passerar på vägen hem blir en oförglömlig avslutning i Okvangodeltat. Ensamma i den orörda vildmarken häller Mike upp en gin&tonic i skymningen, hänförd av det röda solklotet som sakta sänker sig ner i horisonten lyssnar jag på en elefanthjord som saktar vadar fram i vattnet och ser flodhästar ligger utspridda som små öar i lagunen.
Min tanke av tacksamhet går till Dr Steve Boyes, Bayeifolket, Wilderness Safari och alla dom som gör något för att bevara Okvangodeltat för nästa generation.